Loppor

Ctenocephalides felis

Kattloppan, Ctenocephalides felis, har på senare tid blivit allt vanligare, medan hundloppan, Ctenocephalides canis, är ovanlig. Kattloppan har dock anpassat sig till att kunna vidarutvecklas även på hund. Även andra lopparter, t.ex. igelkottloppan, kan tillfälligtvis vistas på hund eller katt. En av orsakerna till förekomsten av loppor har ökat är att antalet hundar och katter är större nu än tidigare. Lopporna tycks dessutom ha anpassat sig till klimatet i våra hem. Loppor är vanligast i de södra delarna av Sverige, där en tredjedel av alla husdjur får loppor varje år.

 Djuren smittas antingen vi närkontakt eller genom omgivningen. Loppans puppstadie kan leva i mer än i ett år utan föda. Loppan kan dessutom utnyttja människan för att suga blod, men föredrar alltid värddjuret.

LIVSCYKEL 

Lopporna lägger ägg i djurets päls. En lopphona kan lägga flera hundra ägg under sin livstid. Dessa glatta ägg sprids snart i djurens omgivning och kläcks efter 2-14 dagar. De utvecklas via larv- och puppstadiet och livscykeln kan- under fördelaktiga betingelser - vara så kort som tre veckor, beroende av temperatur och luftfuktighet. Den vuxna loppan lever av blod, som den suger från värddjuret. Loppan är 1,5-4 mm lång, brunsvart och väl synlig för ögat.

SKADEVERKNINGAR

Det första tecknet på att Ditt djur smittats är klåda, i de flesta fall lindrig sådan. Loppans rörelser på huden och i pälsen kan dock oroa djuret. Dessutom händer det att hundar och katter utvecklar allergi mot framför allt mot loppans saliv, vilket ger en svårare klåda. Detta anses hända ett av tio djur som haft loppor en längre tid. Loppor kan även överföra larver av en viss bandmask. Dessa utvecklas i hundens eller kattens tarm till fullvuxna maskar och kan ge upphov till diarré, avmagring och glanslös päls.

BEHANDLING

Eftersom det idag finns ett flertal receptbelagda preparat på marknaden är det klokt att ta kontakt med veterinär för att få hjälp med behandlingen. Vid lätta angrepp kan receptfritt Tigusspray provas.